Behövs vi när artificiell intelligens tar över?

Digitaliseringen. Artificiell Intelligens. Big Data. Maskininlärning. Behövs vi överhuvudtaget i framtidens organisationer?

artificiell intelligensFrågan känns ju ödesmättad, men ändå berättigad ur många perspektiv – den skär igenom hela samhället och är existensiell.

Det enkla svaret är – nej, vi behövs inte. Vi är förvisso kungar över jorden just nu, men precis som encelliga bakterier fanns före dinosauriernas världsdominans, så kommer de vara den riktiga urbefolkningen på jorden även när vår era är över.

Men, nu är vi här än så länge och trots allt.

”Digitalisera eller dö” är bara en av alla rubriker i flödet som använder de diffusa begreppen digitalisering, artificiell intelligens etc. Som med så mycket annat så är det ytterligheterna som får mest utrymme i medierna. På den teknologiska sidans ytterkant finns de som menar att AI inte bara kommer ersätta människors uppgifter och kompetens, utan att vi faktiskt kommer göra oss av med våra kroppar till förmån för hållbarare material med förstärkta funktioner. På den biologiska ytterkanten kan vi nu klona allt, inklusive oss själva (men det kommer vi ju aaaaldrig att göra, ty det vore oetiskt…).

Nu kanske du tror att jag är bakåtsträvare och raljerande. Det är jag inte.

Artificiell intelligens
Den artificiella intelligensen kommer göra sitt intåg (redan påbörjat) och förändra våra liv, och det finns mängder av rationella fördelar med det. Själva nyckeln till verklig AI (som jag fattat det) är datorernas förmåga att hantera enorma mängder data och i praktiken lära sig själva hur de ska agera utifrån informationen. De gör de vi alltid gör när ingen berättat för oss hur vi ska göra – vi provar, misslyckas och provar igen tills vi lyckas. Fast utan att tröttna eller tjura ihop och snabbt som ögat.

En artificiell doktor kan redan idag ställa en diagnos baserat på datamängder som en mänsklig läkares livslånga erfarenhet aldrig kan mäta sig med. Alltid tillgänglig, alltid redo, troligen med högre träffsäkerhet i diagnosen.

En självkörande bil optimerar trafikflödet, minimerar olyckor, är bra för miljön, ger oss tid för annat, frigör kapital osv. Autonoma fordon på nivå 5 spås rulla på våra vägar inom några få år.

En artificiell lärare spås inom en snar framtid kunna ge varje elev i skolan den bästa utbildningen, anpassat efter elevens förutsättningar och behov. Skolområdet blir mer en social samlingspunkt för att lära sig umgås irl.

Men verkligheten nu (trots den framtid som nästan redan är här) är att det läggs stora resurser på att öka antalet människor som vill jobba inom vården, skolan och transportsektorn. Människor som snart måste hitta andra jobb om teknologernas morgondag är här så snabbt som utvecklingen går.

Ledarskap då?
Det finns en diskrepans mellan det som är verklighet för dagens chefer och de krigsrubriks-scenarion som målas upp, tycker i alla fall jag. Framtiden som målas upp är på inga sätt orealistisk – men digitaliseringens påverkan för en mellanchef idag, påstår jag – handlar fortfarande om relativt ”enkla” saker, som att hantera och administrera en mängd stödsystem som ska matas med information, dubbelarbete och olika grad av suboptimering på grund av krångel eller inkompabilitet. Knappast frågor om liv eller död.

De dominerande ämnena som tangerar chefens roll och digitaliseringens förändrade vardag är distansarbete, virtuella mötesplatser och nya sätt att formge den fysiska arbetsplatsen. Hur ledarskap utövas på distans, hur mänskligt samspel och samverkan främjas i en ny verklighet är absolut högst relevanta ledarskapsfrågor.

Det ständigt uppkopplade liv som vi lever har förmodligen utmanat var och en av oss – och nu försöker vi lära oss att ”stänga av” ibland. Att pusha ut information till medarbetare alla tider på dygnet, oavsett dag i veckan, betraktas allt mer som mindre bra ledarskap och jag läste nyligen om små nudging-applikationer som kunde blockera digital kommunikation mellan vissa tider…

Så här tänker jag
Inser att det här blev en långt blogginlägg, så jag ska försöka komma till min egen slutsats som lekman.

Det är i sanning en omvälvande tid du och jag lever i. Utvecklingen och förändringstakten går i en rasande fart och det enda vi kan vara säkra på är att det vi trodde var omöjligt kommer bli möjligt. Om vi vill.

Du kanske anar en viss dystopisk klang i mina rader, och det är nog lite sant. Jag kan imponeras av teknologin och dra nytta av den på många sätt, men för egen del landar jag i följande när jag tänker på allt som skrivs om digitalisering/AI och hur det kommer påverka oss.

Du och jag är ekosystem. Vi lever i symbios med de bakterier som fanns här före oss och utan de miljarder bakterier som bor på och i dig och mig skulle vi dö.

En organisation är för mig en biologisk organism snarare än en teknologisk. Våra känslor, våra drivkrafter, vår själ (om jag nu får vara lite filosofisk) går inte att förpacka i ettor och nollor. Med det menar jag att det mänskliga – vår biologi – alltid vinner i sista änden. Våra mellanmänskliga relationer avgör vår framgång i alla sammanhang.

Vi behövs inte för något annat syfte i det universum vi känner – än för varandra.

Ha en fin vecka!
/Ludde


Kommentera