Du och jag, Alfred. Du och jag Emil.

En älskad ordväxling ur Astrid Lindgrens värld. Mötet mellan Jag och Du är kanske det största som finns.

jagFörra veckans blogg gav en hel del feedback i mina egna sociala kanaler (tackar för det!), och innan jag klurar vidare med veckans fundering, så vill jag återvända lite till ämnet, där jag kan ha uppfattats som något indignerat kritisk mot dagens mediabevakning.

Visst finns det även positiva nyheter som understundom förmedlas i media – även om de sällan blir klickmonster (såvida det inte är söta klipp på katter). Och mycket av den lokal/regionala dagspressen är betydligt mer jordnära än rikstäckande dito. Men min fundering tog avstamp i det jag själv upplever som ett reellt hot mot vår förmåga att göra framtiden bättre tillsammans.

I grunden menar jag att ett uppfattat (konkret, potentiellt, imaginärt) hot – kan vara det största hotet.

Varför?

För att det triggar system i oss som i praktiken ersätter balanserat övervägande med hotresponser, grundlagda i begynnelsen av vår hjärnas utveckling. Vi vill slåss för livet, fly för livet, eller möjligen spela döda. Ett system där vår amygdala trumfar allt annat och tar över kontrollen. En överlevnadsstrategi som tjänat oss tidigare, men som idag kan sätta krokben för oss.

En värld full av rädda människor är ingen skön plats för någon. Rädsla blir grunden för okunskap, klyftor, hat, psykisk och fysisk ohälsa, orättvisa, egoism, konflikter, extremism och en känsla av hopplöshet inför framtiden – ja du fattar. Listan kan göras lång och blir tyvärr en spegling av samtiden.

Det är sant att hotbilden är påtaglig och media ska förstås ge en sann bild av det som sker. Men kanske är min något gammalmodiga definition av media (som varande tablå-tv, public service, traditionell och digital dagspress), egentligen inte det som gnager i mig mest – för media idag är egentligen du och jag.

För även om inte vi (i alla fall inte jag) räknas till den nya yrkesgruppen ”influencers”, dvs de som har tillräckligt många följare för att kunna tjäna pengar på sin kommunikation, så är vi alla ”influencers”. Våra möjligheter att påverka ett stort antal människor genom att bara dela på nätet är långt mycket större än gamla tiders tidningsmakares våta drömmar om upplagor, läsare och prenumeranter.

Att vara publicist har alltid varit ansvarsfullt. Men det var nog lättare förr, innan klickjakten, fake news, filterbubblornas och trollfabrikernas tid. Nu är den ibland riggade verkligheten förvandlad till sanning bara ett klick bort.

Den övervägande delen av delade åsikter och nyheter jag möter i mitt flöde (som inte har med fötter mot sand, husdjur eller mat att göra), är negativt vinklade budskap. Vi är generellt mer fokuserade på att vara ”mot” något än ”för”. Jag är inte bättre själv, men jag tycker det är trist och ofruktsamt.

Jag vill gärna slåss för det jag tror på, men vägen till förändring kan inte byggas på hot och rädsla.

Du och jag
Utvecklingen av förra veckans blogg landar faktiskt i rubriken. Din och min roll. Vårt individuella ansvar, men också den otroliga påverkan vi har på varandra.

Såg ett tv-program där Stefan Einhorn fick frågan om meningen med livet och han svarade bland annat med ett citat från en judisk poet nåt i stil med ”meningen med livet är när Jag möter Du”. Jag tyckte om den meningen, både som formulering och mening med livet.

Det är i mötet mellan oss människor saker händer och mening uppstår.

Formuleringen fick mig att tänka på alla gånger jag sett vartenda avsnitt av Emil i Lönneberga och alla vackra, varma filmbilder där Emils och Alfreds osannolika vänskap värmt hjärtat.

I verkligheten var Sverige fattigt och eländigt vid den tiden. 1/3 av befolkningen flydde svälten, orättvisorna och de dåliga framtidsutsikterna. Tiggare, fattighjon, fattigstugor, backstugesittare, sjukdomar och död. Inte en instagrammande influencer så långt ögat nådde och trollen bodde i skogen med myrlingar och annat oknytt. Världen var mindre, men hoten närmre för de flesta.

Men i den uppdiktade vänskapen mellan den fattige bonddrängen och den hopplösa lille pojken som ingen trodde på men som med uppfinningsrikedom och snusförnuft blev Mariannelunds ledare, finns en sensmoral som är evig.

De hjälpte varandra. De trodde på varandra. De gjorde varandras liv bättre.

Det kan också vi.

Ha en fin helg
/Ludde

PS. Jag vet att jag är sen på bollen. Men jag kanske inte är ensam. Om du inte läst Jason Timbuktu Diakités bok ”En droppe midnatt” – gör det. Nu. Det är en familjebiografi som öppnar ögon, är tänkvärd och på många sätt gripande. För mig blev det ett exempel på där ”Jag möter Du” och får ett annat perspektiv.

Genom att möta andra kommer vi närmare oss själva.

Taggar:

Kommentera