En fönstertittande chef.

Är du en fönstertittande chef? Om du inte är aktiv i sociala medier utan bara tittar på andra, så är du det, enligt en av landets tongivande och mediala experter.

chefUnder senaste året har digitaliseringen varit i fokus ur många olika perspektiv – automatisering, robotar, humanoider/AI, sociala medier som Facebook, Linked In, Twitter etc – och hur det redan nu stöper om verkligheten och vår definition om vad som är verklighet egentligen.

Om vi bara fokuserar på det som redan idag har störst påverkan på dig och mig i våra sociala relationer så är det ju tydligt att vi lever en stor del våra liv på Facebook och Linked In. De flesta är där varje dag. En del hela tiden. Många delar med sig av allt och mäter sitt eget värde genom antal likes och följare.

Jag gillar sociala medier och jag välkomnar teknisk utveckling.

Men jag blir även oroad över den press som ska läggas på chefer och ledare att vara lika drivna som alla som redan idag har implementerat sociala medier som sin primära verklighet. De flesta av dem som hörs mest är personer som redan innan vi mätte värdet av kommunikationen i likes och följare, hade sin plattform i mediabranschen och inte nödvändigtvis som chefer med ett ledarskapsansvar.

Att vi använder sociala medier med en professionell strategi bakom är definitivt viktigt – det är utan tvekan en arena för ditt eget och företagets varumärke och relationer.

Men att ställa kravet på chefer att vara mediala proffs och spendera tid och kraft på att gilla statusuppdateringar och bidra med sitt eget liv, utan att också belysa de känslomässiga och mänskliga utmaningarna är fel enligt mig.

För många chefer är Facebook i relation till deras yrkesroll en källa till ångest. Ska jag skicka vänskapsförfrågningar till medarbetare och chefer? Ska jag acceptera förfrågningar? Vad ska jag dela? Hur personlig kan jag vara? Blir någon sur nu för att jag missade att gilla?

Och det glöms bort att vi är lika ömtåliga på nätet som i fikarummet.

Jag vet inte om du håller med mig, men för min del har alltid känslan av utanförskap funnits som en följeslagare till ledarrollen. Ibland befogat och medvetet påkallat av mig. Ibland obefogat och styrt av omständigheter och beteenden, och ibland inbillat.

Det finns fortfarande verksamheter där chefen är den man snackar skit om i fikarummet. Inte för att chefen nödvändigtvis är förtjänt av det, utan för att det är ett sätt vi människor bondar på.

Jag gissar – har alltså inga belägg för det – att många chefer som valt att se sociala medier som en väg att vara delaktiga och ha sina medarbetare och chefer som vänner, också möter utanförskap och rent av kan känna sig mobbade på nätet.

Att inte få några kommentarer. Inga likes. Eller överdrivna kärleksbekräftelser som känns falska. Eller subtila tjuvnyp och ifrågasättande. Att inte bli inbjuden till afterworken som alla pratar om.

Verktygen vi kommunicerar med må utvecklas. Men vi är samma skrot och korn.

Med alla nya möjligheter kommer också ansvar och behov av utbildning. Jag tycker faktiskt det är dags att inte bara fokusera på tekniken, utan på de mänskliga aspekterna.

Och då är det inte bara cheferna som behöver utbildas utan alla i organisationen.

Ha en skön helg
/Ludde

PS. För några dagar sedan standardiserades ”Den människocentrerade organisationen” av SIS. 

Kommentera