Fel sorts hållfasthet.

Veckans blogg minns hur det var att bada med en motor i famnen och funderar på hållfasthet.

En ljummen sommarkväll för rätt många år sedan skulle en extremt förväntansfull och yngre upplaga av mig själv ut på en efterlängtad stund av frihet i jakt på en gös eller två. Fiske har alltid varit en passion, trots att jag sällan lyckas tajma en ledig kväll med en stilla och ljummen bris över mina hemtrakters bästa fiskevatten. Men den här kvällen var helt enkelt perfekt.

Parkerade bilen på den blommande ängen ovanför båthuset med den hyrda båten och började fylla båten med fiskeprylar och fikapåse. Sist i var undertecknad med min nya utombordare i näven. Att kliva i en båt från en brygga utan att ha någonting att hålla sig i kan vara marigt. Med en båtmotor i famnen är det allt annat än stabilt.

För att göra en lång historia kort – jag tappade balansen och insåg under en kort millisekund att det här kommer gå åt h-e, sedan var jag under vatten. Det hör till saken att det var rejält djupt och jag sjönk som en sten med min nya motor i ett krampaktigt grepp i famnen, som om den skulle rädda mig.

Jag begriper fortfarande inte hur jag tog mig upp, med motorn. Antar att adrenalinet gav mig en kort stund av superkraft. Begriper heller inte hur jag lyckades undvika att slå skallen i båten som låg jämte ”min” – det fanns inte mycket fri yta att falla på så jag kunde lika gärna blivit kvar på botten, för jag hade vare sig flytväst eller sällskap. Otroligt korkat, jag vet.

Men det som är märkligast är att jag av alla de alternativ som faktiskt fanns under den korta stund jag insåg att jag skulle misslyckas, valde det absolut sämsta. Istället för att släppa taget om motorn, så höll jag kvar i den ännu hårdare – jag tog den i min famn – och föll med den mot min undergång. Jag tror inte det var för att jag var rädd om den, tror att det mer var en ren reflex – när jag föll var den en fast punkt att hålla i. Typ.

Jaha, och vad vill jag med denna anekdot då?

Vi pratar mycket om förändring idag, nya organisationsformer, nya sätt att leda, tillitsstyrda verksamheter där värderingar och vilja driver oss mot mål med ett delat ansvar. Samtidigt så finns det en del som menar att det går att skönja en utveckling som går åt andra hållet – med mer hierarki, traditionell struktur, hårdare detaljstyrning.

Jag tänker att det finns en rätt mänsklig och naturlig reaktion att hålla fast vid det som är bekant och förmodat hållfast. Det ger en slags trygghet när allt annat gungar. Ungefär som att konservativa och i värsta fall inskränkta tankar och ideologier alltid får luft när det invanda känns hotat.

Men att hålla kvar i något som inte har flytkraft är inget bra beslut. Trust me.

Ha en skön helg!
/Ludde


Kommentera