Sommarläsning

Sommar med tid för vila, reflektion, bara-vara och sommarläsning. Att ha tid och ro att sugas in i andra världar, andra tider, platser och människoöden. Jag älskar det. Att uppslukas av en bok som jag öppnar så fort jag vaknar och ovilligt lägger ifrån mig för att äta eller göra andra världsliga ting.

Just en sån slukardag satt jag på bryggan, djupt försjunken i ”Glöm mig” av Alex Schulman när det plingade i matklockan. En riktig plingklocka alltså. Med en kläpp i. Motvilligt slog jag igen boken och pallrade mig upp till stugan och in i köket. Där bjöd maken och pappa på nystekt abborre med sparrisfärskpotatis. Mmm…vilken sommarlyx.

Snart återvände jag till Alex och hans skildring av sin relation till sin alkoholiserade mamma genom uppväxten och vuxenlivet. Årets sorgligaste bok tyckte DN. Den är sorglig. Och viktig. Och modig. Jag blir mest berörd av det vackra. Av Alex beskrivningar av sin och mammans lyckligaste stunder och hur han bevarar dem i sitt inre. Och hur de hjälper honom att orka och att aldrig förlora hoppet. Hans starka längtan och behov av henne, att hon ska se honom och att han ska vara viktig för henne. En vemodig, vacker och sorglig bok som griper tag i mig.

Min mamma sitter bredvid mig på bryggan och läser en annan bok. Vi tar ett uppfriskande dopp i sjön. Säsongens första för henne. Mitt hundrade. Minst.

Sommarens största läsupplevelse är dock Elena Ferrantes boksvit om Elena och Lila och deras relation, uppväxt, liv och livsvillkor i Neapel med början i barndomen på 50-talet. De växer upp i ett samhälle präglat av våld, kvinnoförtryck, fattigdom och camorran som nästlar sig in i allas liv. Elena och Lila är begåvade och viljestarka. De tävlar och konkurrerar, de utmanar varandra och andra, de försöker skapa ett eget utrymme och mellan dem växer en speciell vänskap. Senare går det år utan att de har kontakt, men deras starka band och påverkan på varandra följer dem genom livet. Jag längtar efter att få slå upp första sidan i den fjärde och avslutande delen som snart kommer till mig.

Det som fick mig att kliva upp ur solstolen, lämna böckerna och snöra på mig löparskorna var läsningen om BDNF, Brain-derived neurotrophic factor, i Anders Hansens inspirerande populärvetenskapliga bok Hjärnstark. BDNF är ett protein som hjärnan bildar och som skyddar hjärncellerna. Det stärker kopplingen mellan hjärncellerna som är viktigt för inlärning och minne. Det gör hjärnan mer flexibel och hindrar hjärncellernas åldrande. Det motar depression, ångest och oro. Hjärnans naturliga mirakelmedel helt enkelt. Och vad göra för att hjärnan ska bilda mera BDNF? Jo, röra på sig och få upp pulsen några gånger i veckan i sisådär 30-45 minuter. Man kan ju alltid ha en podd i lurarna.

Nu är det dags för mig att starta upp vardagen igen. Ser fram emot en spännande höst med full fart – hoppas vi ses!
/Lena

Kommentera