Tristess och stress. Tristress.

Tristess. Ett i-landsproblem, men likafullt en variant av stress som kan vara minst lika dålig som när allt snurrar för fort.

tristessFörra veckans uppmaning att våga prova något nytt (inspirerat av några timmars traktorkörning i skogen), hänger med lite grann in denna veckas filosoferande. Jag har bytt miljö. Efter att ha bott ute på landet sedan juni, är stugan utlånad till älg-jagande vänner och jag är förpassad tillbaka till lägenhetslivet i stan.

Mina sociala kontakter är helt plötsligt inte bara småpratet med fåglarna vid fågelbordet, digitala möten i sociala medier och det dagliga telefonsamtalet med sambon. Nej, nu är alla system påslagna, med stadens surr och direktkontakter med mängder av människor varje dag. Intrycken duggar tätt och möjligheterna till stimuli likaså.

Ändå tycker jag att det är skittråkigt. Tristess och en känsla av stress (obefogad) har fått mig att vanka av och an mellan rummen. Jag känner mig stressad fast på ett annorlunda sätt.

Min egen reflektion kring känslan är att det är en enorm skillnad mellan självvald ensamhet (tristess) och påtvingad. Jag har valt att spendera min tid ensam på landet (och därmed är jag stort tack skyldig till min sambo som accepterat ett tillfälligt särboliv), och med dagens teknik är jag ändå närvarande och en del av vardagen, fast på mina villkor.

Den andra delen är nog anledningen till varför jag valt att vara lite ”utanför”. Jag gör något ute på landet som jag finner en existensiell mening i. I mitt fall är det tre års uppdämt behov av att skriva nya låtar, skriva av mig, ge rum för tankar och kreativitet.

Och nu när jag sitter i lägenheten, med alla gitarrer och studioutrustning kvar i stugan, i en miljö som inte tillåter att jag sjunger för full hals, utan intryck som stimulerar min själ – så känner jag mig instängd och strippad på mina möjligheter.

Där uppstår min pågående variant av ”tristress”, som då egentligen inte alls är obefogad utan en ganska naturlig reaktion.

Googlade tristess och dök på en intressant artikel på sajten Modern Psykologi, som stämde rätt bra på mitt läge och som jag saxar lite ur:

”En forskargrupp ledd av psykologen John D. Kennedy vid York university definierade 2012 uttråkning som ”den obehagliga upplevelsen av att vilja, men inte kunna, ägna sig åt tillfredsställande aktivitet”. Det innefattar såväl inre som yttre aktiviteter, tankar, känslor och samspel med omgivningen. Vi noterar att vi inte kan göra det vi vill och förklarar det med den miljö vi vistas i.”

Artikel är rätt lång och belyser förstås ämnet ur flera perspektiv, då orsakerna till en upplevd tristess kan vara många och komplicerade – och vi är olika bra på att hantera tristess.

Vilka orsakerna än är så går det inte att ignorera en känsla av ”inlåsning” hur länge som helst, tänker jag. Om jag upplever min arbetssituation uttråkande och inlåst, så lär jag vare sig prestera eller må bra, vare sig som människa, chef eller medarbetare. Då blir tristessen ett lönsamhets-, hållbarhets- arbetsmiljö-, hälsoproblem att ta på allvar i företag och organisationer.

Sen tror jag att lite långtråkigt då och då, bara är nyttigt i våra överstimulerade liv.

Så ha en lagom tråkig helg!
/Ludde 

PS. Hitt på nåt. https://youtu.be/k_soiCPPlEE

 

Taggar:

Kommentera