Babels torn och språkets makt

Språk är makt, konstaterade min kollega, som en slutkläm i en beskrivning av en händelse där hon upplevde en känsla av utanförskap. Därför funderar jag över Babel och språkets makt i veckans blogg.

språkets makt”Jag ska lära mig spanska! Min syster talar det flytande och jag känner mig så sjukt utanför att inte kunna hänga med.”

Ungefär så sa hon, och klämde i med ”Språk är makt”. Och visst är det så. Språket är ett av de äldsta och främsta maktmedlen – som kan förena, förgöra, exkludera, inkludera, skapa samförstånd eller missförstånd, odla kärlek eller driva hat… du kan säkert fortsätta fylla på….

Även om vi kan kommunicera på flera sätt än genom tal- och skriftspråk, så går det inte att komma runt dess betydelse för människosläktet genom hela vår existens.

Hur skulle världen sett ut om vi alla talat samma språk? Skulle vi lyckats bättre med att utvecklas och möta utmaningar som den gemensamma art vi faktiskt är?

Om du väljer att tro på Bibelns berättelser eller ej är upp till dig, men nog kan man fundera kring storyn om Babels torn i sammanhanget. Här kommer den i kortform:

Några få kapitel in i den kristna versionen av vår historia, bestämmer sig människan att bygga en stad med ett högt torn som skulle nå ända upp till himmelen. Tanken var att staden och tornet skulle hålla samman människorna. Ungefär som våra stora världsstäder med sina skyskrapor idag, tänker jag.

Gud gillade inte idén. ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig”. 

Lösningen blev att fixa språkförbistring, och konsekvensen av att människorna helt plötsligt inte längre kunde kommunicera blev att byggprojektet las ner och folk skingrades över jorden. Babel blev ett obegripligt babbel.

För min del leder berättelsen in på två tankespår, eller subjektiva konstateranden. Oavsett om det hänt eller ej, så är det ännu en beskrivning av hur den som äger språket, äger makten. Och den som kan språket har tolkningsföreträde – makt.

Den andra blir just tanken kring hur vårt sätt att förstå, eller inte förstå, varandra påverkar vår förmåga att samarbeta.

Om vi lämnar de stora globala och samhälleliga perspektiven därhän just nu – så bygger vi på våra egna städer och torn varje dag i våra relationer och organisationer. Vår verksamhet är den stad vi gemensamt bygger på och hur väl vi lyckas hänger till största del på vår förmåga att ”tala samma språk” (som en metafor för mer än bara tal och skrift).

Och om du är ledare så är ditt uppdrag i den här historien att använda din makt för att förena oss så mycket det bara går.

Med den lilla funderingen önskar jag dig en helg full av blåsippor!
/Ludde

PS. William Tyndale tyckte alla skulle kunna förstå vad som stod i Bibeln, istället för att prästerna (som kunde latin) skulle fortsätta ha makten att styra både politiken och folket. Det kostade honom livet 1536. Han stryptes som kättare och för säkerhetsskull så brändes han på bål också.

Jag kan inte latin, men här är ett citat jag gillar:
“Amare et sapere vix deo conceditor” – Även en Gud har svårt att älska och vara klok samtidigt.

Taggar: ,

Kommentera