En kugge med krav.

”Människor är inte nöjda med att bara vara en kugge i maskineriet.” Ungefär så sa en framtidsforskare i TV häromdagen.

kuggeJag tror att intervjun med Gustaf Josefsson Tadaa finns kvar på TV4 play och det kan vara värt att titta på, då det sas en hel del klokt om de behov vi behöver få tillgodosedda för att undvika psykisk ohälsa kopplat till våra jobb.

Orsakerna till varför så många upplevt sjukdom på grund av sitt jobb är förstås mångbottnade, men samtidigt är inga av dem svåra att förstå egentligen.

Vi är utsatta för ett förändringstryck i en takt som ingen annan generation före oss upplevt. Kraven på att hela tiden utvecklas, lära om, lära nytt gör att ”ingen” kan slå sig till ro – för den vetgirige kanske det är en positiv stress – för andra blir ständigt nya utmaningar ett hot. Precis som gig-yrken funkar för vissa, men skapar ångest hos andra.

Att många av våra organisationer fortfarande är strukturerade och stöpta i en gammal form med rötterna i industrialismen, är nog ingen som bestrider. Individens roll är att vara en kugge i maskineriet. Idén om vad gott ledarskap innebär har moderniserats, men många chefer och ledare kan nog vittna om att strukturerna som styr vardagen inte alltid främjar ambitionen att få människor att prestera tillsammans utan att gå sönder.

Men han sa andra saker också som jag fastnade lite vid i tankarna. ”Det är vi människor som har ökade krav… vi är mer diversifierade…”

Vi pratar mycket om hur systemen runt om oss behöver ändras och rätt så. Men det han sa fick mig att fundera lite djupare – kanske i ett mer inifrån och ut perspektiv.

Kanske har individualismen och det egna självförverkligandet gjort oss mer krävande – vi vill bestämma, vi vill maximera upplevelsen av våra liv dikterat efter våra personliga värderingar och mått om vad som är viktigt?

Missförstå mig rätt nu.

Jag menar inte att det skulle vara något fel i att veta vad man vill, ha tilltro till sin egen betydelse och ledas av sina egna värderingar. Tvärtom.  Men det faktum att våra individuella krav – dina och mina på oss själva och på andra omkring oss – är en del av det som också föder den alltmer stressade tillvaron, har i alla fall inte jag reflekterat över så ofta…

För inte alls längesedan var de flesta hem prydda med väggboningar i korsstygn med korta visdomsord, typ den tidens kylskåpsmagneter. Ofta religiösa citat med maning till fromhet, eller ordstäv som skulle påminna om ens egen litenhet i det stora hela och att anspråkslöshet och förnöjsamhet i ett eländigt liv någonstans skulle leda till en belöning.

En del av mig tycker genuint illa om de flesta jag minns, då jag tolkar dem som ett uttryck av förtryck från en högre makt (religiös eller politisk), avsedda att hålla människan på mattan och inte tro att de är något.

Men en annan del av mig kan sakna idén om att se sin roll som en kugge i något större i en tid där jaget går före allt annat.

Ha en fin helg!
Ludde

Taggar:

Kommentera