En öppen fråga

Tänk om våra relationer kunde präglas av öppna frågor och ett nyfiket sökande efter andras svar. Det låter ju lätt att lära sig, men att våga ställa en öppen fråga till någon är svårare än att leverera ditt eget svar.

IMG_0309Tog en promenad ner till vår strand på Gällöfsta i hopp om att hitta en tanke till veckans blogg. Ofta tar jag lite bilder med telefonen, för likväl som en bild säger mer än tusen ord, så kan den föda tusen tankar.

Väl tillbaka läste jag en artikel om Marshall Goldsmith’s råd i Harvard Business Review till den som vill vara en bra ledare, nerkokat till sex stycken bra, öppna frågor att använda i samtal med medarbetare. Återkommer till dem längre fram.

Bilden ovan är inte speciellt vacker och den var inte avsedd att delas, men den fick mig att fundera över frågor och hur vi alla skapar olika bilder. Jag vet inte hur du uppfattar bilden jag tog? Vilka känslor och minnen som väcks till liv, vart den för dig i tid och rum.

Nu kan du ju inte svara för din tolkning (fast du får mer än gärna skriva dina tankar i kommentarsfältet), men så här var det för mig:

När jag gick upp från sjön så passerade jag några frusna vattenpölar. Jag stannade upp och trampade igenom det tunna, tunna glaset av is. I samma stund som isen krasade under min fot, sa jag högt och leende till mig själv – ”Det går inte att motstå”. Tog bilden och funderade vidare på vägen upp mot kontoret, varför jag inte kan låta bli att trampa igenom en frusen vattenpöl. Jag är ju 52 år, för tusan.

Jag landade i att det får mig att känna mig som barn igen. Det fanns (och finns bevisligen fortfarande) en lekfull nyfikenhet i att trampa igenom den tunna isen för att konstatera vad som dolde sig under. Finns det vatten? Hur djup är pölen? Blir jag blöt? Dessutom var det ju ett av få glasliknande ting som det var okej att ta sönder utan att få indragen veckopeng…

Mitt svar på frågan vad bilden betyder för mig blir alltså en metafor för min lekfullhet, min nyfikenhet och ett uns av busighet. En del av mig som en gång var jag hela vägen ut till overallen och allvädersstövlarna, men som med åren visar sig allt mer sällan. Kanske var det därför jag log i min ensamhet. Det är ju alltid kul att återse en saknad vän…

Men det finns en metafor till. Bräckligheten i den tunna ishinnan och ovetskapen om vad som finns under ytan.

En bekant till mig valde nyligen att sluta sitt liv. Mitt i livet.

För oss som inte var alldeles nära ter sig beslutet ofattbart. Alltid glad, alltid positiv, drivande, engagerad, omtänksam. Vad hände? Varför?

Kanske finns det inte alltid svar, men det finns alltid en öppen fråga som vi måste våga ställa och ge tid för ett ärligt svar; Hur mår du?

Så min lilla reflektion för veckan blir en uppmaning till mig själv och till dig om du vill – att öva på att ställa öppna frågor. Det gäller inte bara utifrån dig roll som ledare, det handlar om dig själv och alla livets relationer.

Utgå inte från att din bild är sann för andra. Var uppriktigt nyfiken och utforskande på andras verklighet och våga söka deras svar – även om det inte är bekvämt.

Med den lilla reflektionen önskar jag dig en skön helg!
/Ludde

PS. Frågorna som en bra ledare ska använda i medarbetarsamtal enligt Marshall Goldsmith är:

  • Vart är vi på väg?
  • Vart är du på väg?
  • Vad går bra?
  • Vad kan utvecklas?
  • Hur kan jag hjälpa dig?
  • Hur kan du hjälpa mig?

Kommentera