Får jag lov att leda?

Leda eller följa? Bloggen funderar vidare kring förra veckans tema om ledarskap, styrdans och sväng.

ledaFör drygt 2500 år sedan menade Tao att ”det vi kallar för ledarskap handlar främst om att kunna följa”. Du som läste bloggen då minns att mina tankar for iväg lite från ämnet, så nu försöker jag igen.

Jag tror att citatet slår an strängar i mitt andra jag som musikant, sedan tycker jag nog att ordet följa är bland de finaste ord vi har. Det sätter definitivt igång mina associationer och hårdisken hittar minnen från förr. Du som följt bloggen genom åren vet att mina metaforer kring ledarskap ofta har en koppling till musik på ett eller annat sätt.

För mig är det ingen skillnad på ett rockband (eller vilken typ av musik som nu föredras) och en ledningsgrupp, ett team, en organisation, ett dansande par…

Vi söker samma sak. Att hitta svänget som gör att vi låter eller dansar bättre än alla andra. Att använda varandras kompetenser på bästa sätt, göra varandra bättre och skapa något tillsammans som når längre än vi kunnat på egen hand.

Vem som leder eller följer är egentligen ointressant i det stora sammanhanget (resultatet) även om det är väsentligt i processen. Det vore ju korkat om jag skulle leverera ett taffligt gitarrsolo, när det finns en grym sologitarrist i bandet, bara för att jag skrivit låten och ur det perspektivet äger makten.

Alltså handlar resultatet om vår förmåga att interagera och växla mellan att leda och följa dynamiskt och sömlöst.

Låter ju klokt och enkelt. Men i verkligheten är det inte så. Björn, som kommenterade förra veckans inlägg skrev ”Ibland är det mest utmanande att bli ledd tänker jag. Att bli ledd av någon annan kräver att jag känner tillit och förtroende för den andre, både som person men även för personens kompetens att leda”.  

Och när jag tänker på mina erfarenheter så håller jag absolut med. Ibland undrar jag om en del av svaret på varför jag varit ledare större delen av mitt liv, kan hänga ihop med mitt problem med auktoriteter. Jag har fått jobba betydligt mer med min förmåga att följa än att leda, både när jag varit formell chef eller underställd någon annan.

Som oerfaren chef gjorde jag nog många misstag i mitt ledarskap som både kan härledas till min egen självbild och min bristande insikt/förmåga i konsten att följa.

Jag blir också påmind om att mandatet att leda kontra att vara chef, är två helt skilda saker – och precis som Björn kommenterade är ledarskap en konsekvens av tillit och förtroende. Och precis som i alla relationer är det inte en konstant, tilliten och förtroendekapitalet är en färskvara.

Nu borde jag kanske knyta ihop säcken och avsluta bloggen, den börjar bli lång… Men en anekdot dyker upp i mitt huvud som ändå hänger lite ihop med ämnet (för mig i alla fall).

För 20 år sedan startade jag och några kompisar ett coverband, bara på kul. Jag var sångare och föreslog säkert nära 100% av alla låtar som vi tog in i repertoaren. Som sångare står man i regel längst fram på scenen, är den som syns mest och som ofta blir hårdast bedömd av publiken. En förkylning påverkar inte några andra lemmar än halsen – vilket är sångarens ständiga mardröm (vilket gör att sångare alltid betraktas som gnällspikar).

Nåväl. Jag betraktade mig nog som ledare för bandet och agerade som jag hade mandat att fatta avgörande beslut kring låtval, tempon, setlistor etc.

Vi var kompisar och allt flöt på – vi gick från att spela på skoj då och då, till att ha turnébuss, fett PA och göra uppåt 100 gig per år i hela landet på bara några år. Men det fanns dock en spänning mellan mig och trummisen hela tiden. Den var inte uttalad men den fanns i luften och påverkade ibland stämningen i replokalen – och en dag sprack det.

Vi repade och jag minns inte just vad som låg till grunden, men mitt i en diskussion där jag sannolikt ansåg mig ha rätten att bestämma – säger trummisen lika hårt som ett riktigt rim-shot ”Varför då? Varför ska du bestämma??”.

Jag kommer inte ihåg ordväxlingen, men jag minns att jag inte hade ett vettigt svar på hans fråga. Men den tog tag i mig – för även om jag inte minns detaljerna – så minns jag känslan av att helt oförberedd få ett självpåtaget ledarskap ifrågasatt. Och han hade ju helt rätt i sin utmaning.

Vi kom inte till någon överenskommelse vid det tillfället, vi lät frågan hänga i luften och jag antog en lite mindre bossig attityd i mitt sätt att agera. Det funkade utan problem i bandet, samtidigt fanns spänningen kvar mellan oss och det pyste lite då och då.

Ett par år senare fick vi ett dilemma i gruppen, en grupp som trots att vi var extremt samspelta både som band och som människor, ändå hade svårt att hantera konflikter och känslor. Utan att gå in på detaljer så påverkade en medlems agerande stämningen i hela gruppen, men ingen vågade ta upp det eftersom ämnet var känsligt.

Även om jag försökt tona ner både min egen självbild som bandledare och mitt agerande i gruppen – så landade medlemmarnas känslor och tankar i mitt knä. För att göra en lång historia lite kortare, så fick jag nytta av mina erfarenheter av svåra samtal och konflikthantering, och det hela mynnade ut i att en jobbig situation klarades ut och vi blev ännu tajtare i gruppen.

Men det starkaste minnet efter det där svåra bandmötet en sen kväll i turnébussen var inte situationen som jag lyckades hantera. Det var att jag efter det tillfället hade förtjänat tilliten och förtroendet från vår trummis att vara bandets ledare. Minns att han innan vi skildes åt tog mig i armen och viskade i mitt öra ”du är chefen”.

Vi svängde riktigt bra under våra år.

Önskar dig en skön Valborg!
/Ludde

 

Taggar: ,

Kommentera