Gränslös fråga om ledarskap.

Klimathotet rankas som en megatrend som påverkar ledarskapet. Det är en gränslös fråga, som kräver svar.

Begreppet gränslöshet är återkommande, inte minst i hur vi lever våra liv i relation till arbete och privatliv.

På många sätt lever vi i en tid där gränser som tidigare var extremt tydliga, har blivit suddigare i kanterna och kanske rentav bara är territoriella. Globalisering, frihandel, fri rörlighet, internationella sociala nätverk där vänskapskretsen i praktiken kan omfatta vem som helst, varsomhelst.

Tydliga strukturer i både näringsliv och politik har ersatts av prognoser och kvartalsrapporter, där förmodade förväntningar på avkastning och löften väger tyngre än långsiktighet och breda perspektiv.

En tanke som slår mig när jag läser i tidningen Chef att klimathotet är en megatrend som kommer påverka ledarskapet, är hur märkligt vi människor beter oss.

Vi är reflekterade till vår natur, så vitt vi vet är vi den enda art som ägnar oss åt filosoferande och som funderar över existentiella frågor – liv, död, varför vi finns, om vi är ensamma eller inte – medan övriga har fullt upp med att leva tills de dör. En palett av religioner, trosuppfattningar, filosofiska och politiska övertygelser, vetenskapliga och ovetenskapliga sanningar är resultatet av vår vetgirighet, vårt sökande efter meningsfulla svar. Svar som tyvärr inte lyckats förena oss ur ett större perspektiv, snarare tvärtom.

Nu står vi verkligen inför en gränslös fråga som kräver ett gränslöst och gemensamt svar av mänskligheten. En fråga som ur mitt perspektiv (som inte tillhör kategorin klimatförnekare) för oss tillbaka till våra övriga medpassagerare på jordens huvudsakliga huvudbry – överlevnad.

I artikeln uppmanas chefer att gå före med gott exempel i det lilla. Ta cykeln i stället för bilen. Och visst ska vi det, vi behöver alla förändra oss och göra det vi kan. Men nog kan det kännas futtigt och lite menlöst att köpa en elcykel för att sedan dra till andra sidan jorden i ett flygplan två gånger om året… men det är jag väl värd. Väl?

Som barn lär vi oss att vissa gränser gör ont att passera och att det oftast kommer med ett pris att betala. Jag är nog inte ensam om att som barn ha ignorerat varningen om att strykjärnet är varmt, för att sedan ändå bränna mig när det vakande ögat tittade bort.

Vi lever på många sätt gränslöst, och vi vill gärna tro att vi sätter gränserna där vi tycker de passar oss bäst. Men till vilket pris?

Den frågan är verkligen en ledarskapsfråga. För världens ledare, för väljare, för företagsledare, chefer, medarbetare.

För mig. För dig.

Ha en fin helg!
/Ludde

Taggar:

Kommentera