Mjuka paket med kärlek

Som barn ville jag ha hårda klappar. Numera känns behovet av mjuka paket och lite kärlek större.

paketBästa läsare
Så var det dags att möta tomten igen. Inte för att jag helt plötsligt gått i barndom igen, men nog vore det lite najs med en snäll tomtefar som kunde bringa lite ordning i den kaotiska världen och styra upp de små nissarna…

Jag vet inte hur din önskelista ser ut (om vi nu bortser från tomtens vara eller icke vara), men jag vet att min definitivt har ändrats med åren. Prylar känns inte lika intressant längre – meningen med livet står liksom inte att finna på butikshyllan i köpcentret eller i e-handlarnas skyltfönster. Vilket är lite synd.

”Ett paket tid, var det ja. Ska jag slå in det som en julklapp? Passa på och köp lite frid på jorden också. Vi har tag två – betala för tre, denna vecka.”

Som liten gjorde jag som du. Kände och klämde på paketen så fort de hamnat under granen hos farmor och farfar. Utan att se på lapparna så visste jag i alla fall vilka som kom från farmor – för de var alltid mjuka. Ännu ett par hemstickade sockor, mössa eller vantar. Får tyvärr medge att entusiasmen över dessa var betydligt lägre än de hårda paket som farfar stod för.

Ett par vantar…igen.

Men i varje maska fanns farmors kärlek. I varje varv med stickorna ett ömhetsbevis. En omsorg som höll mina händer varma långt efter julen dansats ut.

Min önskelista – om jag nu skulle skriva en sån – skulle bara bestå av mjuka paket numera.

Jag önskar ömhetsbevis. Bevis för att jag är behövd, uppskattad, älskad – för den jag är. Det behöver inte vara inslaget i fint papper. Det behövs inga pukor och trumpeter. Det räcker med en kram, en blick, ett leende, en stund av din tid.

Nu ska du inte tolka detta som att jag är en olycklig och oälskad stackare. Inte alls. Jag skriver detta mer som en påminnare till mig själv om vad som är viktigt i denna kommersiellt hysteriska högtid – och vad jag skulle vilja ge till mina nära och kära, mina vänner, mina medmänniskor.

Lyssnar i samma stund som detta skrivs på morgon tv, där frågan om vi blir gladare av att ge eller att få, diskuteras. Den finns teorier som hävdar att vi människor faktiskt har en medfödd benägenhet att bli lyckligare av att ge – än att få. Att ge något till någon annan blir ett bevis på vår vilja att samarbeta, att skapa sociala band, att ge varandra dopaminkickar som skapar glädje, kärlek och gör oss starkare tillsammans.

Se där. Jag säger som Adolfson och Falk. Ge mig mer jul – hela året. Vi kan väl köra mjuka klappar året runt? Såna som kostar så lite men ändå ger så mycket?

Hursomhelst.

Jag önskar dig en riktig fin vecka och en God Helg precis på ditt sätt! Hoppas att någon har stickat ett par vantar till dig och mig.

/Ludde


Kommentera