Prioritera. Men vad?

”Du måste prioritera.” En uppmaning du säkert känner ingen, både som mottagare och leverantör av frasen. Hela livet är en resa av prioriteringar, val och kompromisser – med ett undantag.

Gallofsta bloggPrecis som stolarna på bilden är tomma, känns mitt huvud. Jag tog bilden häromdagen på Gällöfsta och nu försöker jag mentalt sätta mig i en av dem och likt Newton vänta på att ett fallande äpple ska få fart på 1,5 kilo förvirrad massa i skallen.

Normalt sett så har jag en idé om vad veckans blogg ska innehålla, och när jag inte har det är jag ändå rätt trygg i vetskapen om att min hjärna undermedvetet jobbar med bloggen under veckan, för att sedan berätta det för mig när jag står i duschen eller går en promenad. Men icke sa Nicke.

För huvudets ”att göra lista” lista känns mer som ”borde gjort lista”, med undertexten ”hur i …. ska jag hinna”, (vilket är en synnerligen effektiv distraktion som försätter mig ett komaliknande tillstånd trots stresspåslaget).

Varpå jag säger till mig själv – prioritera. Vad är viktigast?

I samma stund inser jag att skottet sitter i min fot. Ty att börja fundera kring prioriteringar för mig bort från den uppenbara idén att skriva ett kort och lätt inlägg, och in i det filosofiska landskap som jag gärna uppehåller mig i.

På listan över ”råd till chefer” ligger ”lär dig prioritera” garanterat långt upp, oavsett vem du frågar. Svaren på motfrågan ”hur?” kan vara lika många som situationen och omständigheterna kräver. Inte sällan handlar prioriteringarna om att välja i vilken ordning du ska ta dig an uppgifter som följer med ditt formella uppdrag som chef – uppföljningar, skriva rapporter, förbereda möte, medarbetarsamtal…etc etc.

Men prioriteringar handlar ju inte bara om att få livet som chef på en arbetsplats att fungera. För din titel och ditt jobb går ju inte separera från livet som levande människa.

Jag tänker inte ge mig in alltför långt nu – för då spricker min prioritering. Men efter att jag själv gjort felprioriteringar som kostat både mig och mina nära dyrt som en konsekvens av att jobbet gått före min familj och min egen hälsa, så kan jag åtminstone hävda att mina falltester är relevanta för mig – utan att förmätet hävda att det är rätta råd för dig.

Mina prio-listor är fortfarande emellanåt långa. Ty så är livet. Men jag vilar i att livet i mångt och mycket handlar om kompromisser, (med ett undantag). Att göra något ”good enough” kan både låta och betraktas som en nederlag, men inte för mig. För om endast det bästa i andras ögon är din måttstock, då blir det jobbigt… Jag föredrar numera att den blick som möter mig i spegeln säger ”du gjorde det bästa du kunde”. Och det är en stor skillnad det.

Att göra helt rätt prioriteringar i alla lägen är en omöjlig uppgift. Som jag ser det handlar det om att göra så bra konsekvensbedömningar som möjligt ur ett helhetsperspektiv.

Jag brukar fråga mig ”vad är värsta som kan hända” och vad är ”det bästa som kan hända”, när jag ska prioritera mina måsten.

Och när jag gör det nuförtiden så påminner jag mig ständigt om att det ”papper” som min ”att göra lista” är skrivet på, är mitt liv. Som ska levas ända till den sista punkten är satt.

För den kan vare sig du eller jag kompromissa eller prioritera bort.

Nu kan jag bocka av ”skriv bloggen” från listan och önska dig en skön helg!
/Ludde

 

Kommentera