Tankar vid roten

Tranströmer diktade om en glänta i skogen som bara den kan hitta som går vilse. Jag hittade en. Med en stor och vacker gammal ek, som fick ta emot lite tankar från min rot vid roten.

tankarLika bra att jag lägger in en ”disclaimer” redan nu. Om du inte vill, kan eller hinner läsa en filosofisk fundering som slutar med min kärleksförklaring till ett gammal träd – så sluta läs nu.

För att haka på förra veckans blogg om träning, så bestämde jag mig för att ”jogga” runt vår naturstig igår. För dig som inte varit hos oss så är det en liten slinga som tar dig genom gammelskog, öppna gläntor, fält och klippor nere vid Mälaren. Blandningen av gamla löv och barrträd, vildapel, slånbärsbuskar i en orörd naturskog skulle göra John Bauer tårögd.

Eftersom jag har fantastiskt urusel kondition, var mitt sikte äntligen inställt på att faktiskt pressa mig (=få lite lagom puls utan att dö på kuppen). Men som alltid när kroppen får en knuff, så sätter även knoppen igång ett mentalt fyspass. Tankarna får ett syretillskott liksom.

Medans jag och mina funderingar studsade runt som bäst, kom jag fram till kanten på ett fält vid sidan av en alldeles fantastisk dunge med gamla ekar. Den största eken bara stod där – på ett sätt som bara en majestätisk ek kan göra. Gigantisk. Ärrad. Med knotiga rötter som både bar upp döda grenar, grenar med lite liv kvar och längst upp en grön krona full av livskraft. Som hela vår existens livscykel och sammanhang i systemet, materialiserat i ett enda träd.

Kvällssolen stod lågt och letade sig precis in mot stammens nedre del och fick mossan på trädet att lysa grönt. En magisk scen med ett sånt där Zorn-ljus.

Jag kunde bara inte passera.

La min hand på dess skrovliga hud och tittade upp i kronan. Stammen var alldeles varm och en fläck av mossan passade precis som en mjuk kudde för min nacke. När jag stod där med ansiktet mot solen, såg sensommarens sista insekter svärma i det begynnande diset över fältet och hörde ljudet av fallande ekollon samsas med ett och annat fågelkvitter, så tog jag ett av de djupaste andetag jag lyckats få ur lungorna på länge.

Tranströmers poem om att gå vilse kom till mig bland alla tankar och känslor som tävlade om min uppmärksamhet.

Gå vilse.

Det låter ju inget vidare – men i Tranströmers mening ligger en skönhet och klokskap som för mig är fantastiskt vacker. Och just i den stunden jag stod där hittade en del av det vilsna i mig hem.

Det kan finnas många anledningar att känna sig vilsen. Livets oundvikliga förändringar. Vägskäl i relationer och yrkesliv. Förväntningar på dig själv och förväntningar från din omgivning. ”Varför” ur ett existentiellt perspektiv. En sak är säker – ALLA är vilsna ibland.

Den solvarma barken kändes verkligen som hud, lite som att hålla en åldrande mors varma hand. Den väldiga eken, vars omkrets skulle krävt tre gånger mina armars kapacitet för att krama, fick mig att känna mig liten – fast på ett betryggande sätt.

Jag pratade faktiskt med eken, men det jag sa stannar mellan oss.

Så reflektionen över denna lilla fundering lämnar jag helt i din hand.

Men en tanke skickar jag med. Gå vilse kan översättas med ”Get lost” – vilket mer syftar till att uppmana någon att försvinna. Men precis som Tranströmer vill jag skicka med det som en hälsning till dig – ty det finns bra saker med att gå vilse ibland.

Get lost. Kanske hittar du din egen ek.

Ha en fin helg
/Ludde

 

Taggar:
  1. Jag har några ekar runt omkring mig som jag kan gå till när jag känner mig vilsen….
    Att få känna deras trygghet, omsorg och få ta del av deras visdom ger mig växtkraft och jag kan känna att jag tankar energi…

    Tack för din betraktelse Ludde

    Björn A

Kommentera