Värderingsstyrd, var går gränsen?

Låter lätt att vara värderingsstyrd, men när andras värderingar skaver mot dina så är det lättare sagt än gjort.

värderingsstyrdInser redan innan jag ens börjar försöka formulera mig att det blir svårt. Men jag får helt enkelt inte ur olustkänslan ur mitt system. Jag tänker dock att värderingar är ett fundament i både organisatoriska, sociala och ledarskapssammanhang, så mina funderingar har ändå en bäring i denna blogg.

När jag började jobba som chef i ett annat millennium fanns inte sociala media, inte ens mejl, mobil och sms. Internet var inte uppfunnet och individualismen som samhällsmodell var ingen kollektiv idé.

I fikarummen möttes vi i samtal om högt och lågt, utan distraktioner. Ibland kunde det handla om politik, men för det mesta uppstod de hetaste samtalen/konflikterna om vilken fotbolls- eller hockeyklubb som var bäst. Eller åsikter om den TV såpa som var aktuell. Och så det obligatoriska gnället på cheferna och företagsledningen förstås.

Jag minns den tiden som rätt okomplicerad för mig som ung chef, (var förman på ett logistikcenter då). Visst dök det upp konflikter ibland men jag kände aldrig att mina värderingar kom i kläm. Vi var på jobbet för att jobba och försöka ha så kul vi kunde tillsammans under tiden.

Idag vet jag inte hur jag skulle hanterat min roll riktigt. Jag vet mer om mina vänners värderingar och åsikter än vad jag skulle velat veta tack vare facebook.

Jag har många ”vänner” på facebook, inte för att jag känner så många personligen, men eftersom jag använder plattformen för att sprida min musik så tackar jag ja till alla vänförfrågningar som inte är från fulkonton. De som jag uppenbart inte delar värderingar med blockar jag bort ur mitt flöde så slipper jag skavet. Men igår gjorde jag misstaget att faktiskt läsa igenom en tråd som delats av vänner…

I en grupp som drivs av en av alla dessa självpåtagna talespersoner för det förment Svenska, förmedlas hat dolt bakom välformulerade texter – mycket välskrivet, trovärdigt och kliniskt medvetet om den fina gränsen mellan undertoner och övertramp. Nästan imponerande.

Kommentarsfälten fylls av likasinnade som sett sanningen och ser landsförräderi i allt. Det osar oförsonlighet, inskränkthet och hat. Det är tydligt att alla som inte tycker lika bör straffas hårdare än vad vår lag tillåter och att räkenskapens dag kommer, och vi som inte fattat saknar tydligen allt sunt förnuft.

Jag mår fysiskt illa av läsningen. Och ännu mer av att nära vänner delar i sina flöden.

Min instinkt är att ta bort dem som ”vänner”. Men de finns ju där ändå. Vi kommer mötas på riktigt och hur fel jag än tycker att de har i sina sanningar – är det rätt för dem. Och alla har rätt till sin åsikt. Men jag har svårt att ta den respektlöshet som präglar tangentbordsdialogerna idag.

Och när jag väl (tyvärr) vet hur min väns, släktings eller kollegas värderingar kommer till uttryck i den digitala världen – hur klarar jag av att bemöta människan och vara sann mot det jag vill vara? Hur skulle jag fungera som deras chef?

Jag har inget bra svar på den frågan. Min egen reflex är att säga upp bekantskapen och låta det förakt som bubblar i mig få ta mig ut den enkla vägen – men då bidrar jag ju själv till polarisering och problematisering istället för dialog och problemlösning.

Jag tror under alla omständigheter att det är viktigare än någonsin att företag och organisationer är tydliga med sina värderingar – inte bara i policydokument utan i vardagen, i sitt sätt att agera i samhället, att rekrytera och utbilda ledare.

Som vanligt uttrycker jag mina subjektiva åsikter. Och som vanligt önskar jag dig en fin helg.
/Ludde

Taggar:

Kommentera